Man ska inte klaga

Idag hade jag ett fruktansvärt samtal i supporten. En snubbe som inte fattade nästan nån svenska överhuvudtaget. Jag fattade vad han ville men när jag försökte bekräfta för honom förstod han ingenting. Det tog 10 minuter bara att få ett lånenummer, för personnummer fattade han inte vad det var. Jag nästan grinade efter 30 minuter med karln. Det gick liksom inte att avsluta eftersom han bara blev tyst och väntade en fortsättning och när jag försökte avsluta började han om igen eftersom han inte förstod vad jag sa. Möööört. Maximal otur att få ett sånt samtal när det nästan inte ringer i telefonerna alls och det finns nio andra att välja på. Död.

Sen åkte jag till stallet och red ut i iskyla. Hade inga nervtrådar kvar i ansiktet när jag återkom, trots att jag lindat en halsduk likt en terroristmask. Dessutom fick jag ångest. Det är kul att rida men man måste vara minst två så man slipper tänka så jävla mycket. Ett tag övervägde jag att ta med mig Ipoden ut men dels fungerar den inte i minusgrader (skit) och sen skulle jag väl ligga nerkyld i ett dike vid första ouppmärksamma ögonblick.


Imorrn ska jag träna. Om jag kan röra mig.